”Jan Krabat och Ivar Sparling är
två gamla goda vänner från den sprattliga barnaåldern. De har båda växt upp ute
på landsbygden under det glada 80-talet, i kärnfamiljsförhållande, och har haft
en trygg uppväxt med mat på bordet och lämpliga fritidsaktiviteter under
kvällarna. Ingen av dem har fallit in i någon kriminalitet, förutom Ivar som en
dag blev påkommen snattandes tre Jenka-tuggummin på den lokala bensinstationen
vid 11 års ålder.
När de både med hyggligt fina
betyg lämnade gymnasiet som unga vuxna begav de sig till storstaden för att
plugga teoretiska ämnen och förbereda sig inför de många yrkesår som därefter
komma skulle. Båda valde utbildningar där det rådde viss arbetsbrist/hygglig
efterfrågan på marknaden, men där Jan föll åt det naturvetenskapliga hållet medan
Ivar tyckte humaniora föll honom mer i smaken.
Efter knappt fem års studier,
inräknat mindre studieuppehåll för att prova vingarna i orientaliska byar i
fjärran öster, så lyckades de båda landa hyggliga arbeten och kunde påbörja
sina yrkesliv. Även om de båda haft olika inriktningar på sina utbildningar
hamnade de märkligt nog på samma lönenivå när de stegade in på sina respektive
kontor som karriärhungriga och obeprövade individer. De hade båda förhandlat
till sig en månadslön om 30 000 kr.
Dessa arbeten landade de cirkus
ett decennium in på det nya milleniet och de båda insåg raskt att de nu under
cirka 30 år skulle få bita i det proletära äpplet och känna dess sötma i form
av monetär belöning och allt vad det kan ge med sig. Jan Krabat drömde tidigt
om Panasonics hemmabiosystem, vaskande av bubbel framför lättklädda damer och
sportbilar som i snigelfart kunde ta honom, genom snömodden, till sitt arbete
varje dag. Ivar Sparling drömde mer om lugna hemmakvällar framför en brasa med
en spännande deckare i handen och ett glas välsmakande, men inte alltför
kostsamt, rött vin i handen. Båda hade drömmar som rimligen kunde anses mer
eller mindre normala och acceptabla för två unga män i vigör ålder och med
nyöppnade bankkonton på en av de stora bankerna i vårt vackra land.
Jan började sitt yrkesverksamma
liv precis så som han drömt. På ganska kort tid hade han fattat beslut om inköp
och investeringar som hade gjort självaste infrastrukturminister Anna Johansson
blå av avundsjuka. Han prydde sitt hem med elektronik från både tyska
elektronikkedjor och asiatiska uppstartsföretag. Även om det senare, månne,
kunde betraktas ha något tveksam inställning till mänskliga rättigheter så
hjälpte de oslagbara priserna Jans lägenhet till att i rask fart förändras från
en studentlya till en toppmodern ungkarlslya med eleganta tekniska innovationer
som fick honom att somna gott om kvällarna. Så fort arbetet kunde tillåta,
vilket det åtminstone gjorde 8 veckor om året, så företog Jan befriande och
avkopplande resor till exotiska resmål runt om i världen. Eftersom Jan gärna
omedelbart ville konsumera dessa upplevelser räckte det inte riktigt till med
den median-mediokra lön han erhöll från sin arbetsgivare. Jan fyllde därmed ut
kassan på sitt högfrekventa bankkonto med befriande konsumentlån, trots allt
var dessa bara ett mindre swipe borta!
Ivar som inte riktigt hade samma
konsumtionsiver som sin gamle vän, fortsatte istället på ungefär samma sätt som
han gjort under sin tid som student. Det vill säga han försökte leva lite mer
utifrån devisen att de positiva siffror som han fann när han loggade in på sin
internetbank också skulle förbli positiva i slutet på månaden. Han ville helt
enkelt inte konsumera mer än vad han faktiskt tjänade varje månad. Det till
trots kunde han utan vidare byta ut den delikata nudelsoppan, med en extra
buljongtärning, som han åtminstone fem dagar i veckan förtärt tillsammans med
två skivor skogaholmslimpor under sina studentår. Han kunde unna sig både färsk
fisk till fredagsmiddagen och kunde ofta följa med sina kollegor på den
eminenta lunchkrogen som låg strax intill hans kontor under vardagarna. Han
kunde leva ett liv, som åtminstone han själv, uppfattade som ett liv i lyx utan
att behöva tacka ja till något frihetsfinansierat bolag. Dessa telefonplågande
företag som under så många kvällar försökte påminna honom om att verkligen
behövde den där 30 fots-segelbåten ute i skärgården, trots hans plågosamma
sjösjuka som följt honom under hela hans uppväxt. Alternativet var ju annars en
fräck sportbil som Ivar absolut behövde konsumera per omgående för att
livskvaliteten kunde värderas till normal. Ivar tackade dock artigt, men nej,
till alla dessa bolag och valde istället varje månad att stoppa undan närmare
5 000 kr varje månad på ett aktiekonto som han såg som en möjlig buffert
om något av ondo skulle hända i framtiden.
Medan åren gick, närmare bestämt
15 år, levde de båda vännerna två helt olika liv men var båda mycket nöjda med
vad de åstadkommit och fått uppleva. Jan med ett liv i sus och dus och Ivar i
ett liv, med hans egen måttstock, i fullt tillräckligt sus för att han skulle
känna livets kittlingar under sina fötter. Tyvärr ville inte riktigt livet susa
vidare i samma takt som förr, vilket de både skulle få känna på. De båda fick
nämligen, vid bara 45 års ålder, uppleva hur den svenska arbetsmarknaden
fullkomligt havererade och de kastades ut ur sus och dus och kraschlandade
istället med buller och bång i Ylva Johanssons öppna armar och tvingades med
den förnedrande upplevelsen att få skriva in sig på arbetsförmedlingens
hemsidor.
Under den här tiden hade Jan
Krabat byggt upp ett tämligen högt skuldberg, högt särskilt med tanke på att
han trots allt haft tämligen raska inkomster under de här femton åren. Han hade
nu närmare en kvarts miljon i skulder till diverse kreditinstitut men hade
samtidigt en välfylld garderob med robotdammsugare, lasersvärd och en och annan
Armanikostym, som tillsammans troligen betingade ett relativt högt värde på
andrahandsmarknaden. Även om han knappast kunde få ihop bråkdelen av den
kvartsmiljon han nu var skyldig de välmenande kreditbolagen som predikat
livsnjutning under så många år.
Ivar hade istället det helt
omvända. Hans 5 000 kronor som han sparat undan varje månad hade vuxit
till en smärre förmögenhet. Både för att han själv var ganska aktiv i sitt
sparande och hade lyckats placera sina pengar på sådant sätt att de vuxit mer
än 10 % varje år i värde. Detta var något som han var väldigt stolt över, även
om det medfört att han aldrig fått uppleva någon flamengodans i den karibiska
övärlden, eller ej heller fått traska hem med någon gotländsk ungmö efter
vaskande framåt småtimmarna på Gutekällaren under Stockholmsveckan. Ej heller
hade han fått uppleva den utsökta sexrättersmenyn på Noma restaurang i
Köpenhamn, där rimmad renskav prydd med samehandplockad fjällsipa för närmare
just 5 000 kronor var en av huvudrätterna. Trots dessa oförglömliga
uppoffringar hade han ju ändå fått äta tämligen gott och roat sig tämligen
hyggligt. Även om hans festmåltider snarare varit tvårättersmenyn på Scandic
hotels, fläskfiléskiva med en höftad slev Bearnaise, och den karibiska
drömdansen bytts mot frusen grekisk zorbadans på Samos efter att ha fyndat en
sistaminuten-resa i oktober.
Till skillnad från Jans stora
skuld om dryga kvartsmiljonen hade Ivar istället byggt upp en förmögenhet på
närmare två och en halv miljon kronor (!). Denna förmögenhet hade Ivar placerat
på aktiemarknaden i bolag som på Floragatan i vår huvudstad kanske betraktats
som lite småtråkiga. Men dessa aktier gav nu Ivar varje år 125 000 kronor
i ränteintäkter, pengar som han sannerligen skulle behöva om han för en tid
skulle gå arbetslös.
Jan bajsade fullkomligt i byxan
när han såg sin första lönespecifikation från A-kassan, medan Ivar rynkade
något bekymrat i pannan. De båda skulle få ut ca 15 000 kronor vardera i
månaden vilket sannerligen inte skulle räcka till några fler ultraljudsmassagebesök
och mangoinpackningar på Selma Spa för Jan. Nu skulle han, åtminstone under en
tid, få nöja sig med Lidl’s engångsartiklar och smuggelsprit från Ryssland för
att balansera sig till högsta punkt på Mazlovs behovstrappa. Ivar däremot kände
sig tämligen trygg över sin inkomstnivå och medräknat sina fina ränteintäkter
från sparkontot insåg han hastigt att han i princip skulle kunna leva på precis
samma nivå som tidigare. Utan att för den delen göra sig själv mer fattig i ett
långsiktigt perspektiv.
Under kommande månader medan de
hårda arbetsvindarna ven över de båda gamla vännerna fick de med pannlampa och
lägereld söka efter nya jobb som kunde frälsa dem från deras nuvarande situation.
Ja inte så mycket frälsning kanske för Ivars del, men Jan behövde sannerligen lite
kickass-terapi för att överleva dagarna utan gåsleverpastej och österrikisk
guldchampagne till frukost. För Ivars del smakade morgonkaffet från Gevalia
precis lika gott som tidigare även om han tyckte det var lite tråkigt att han
fått skära ned på sitt sparande något under de arbetsfria månaderna.
När Jan och Ivar träffades en
kväll, för övrigt på ett av Ivars gamla favorit-ölhak på söder, funderade och
diskuterade de båda om hur deras liv varit och hur de såg på saker och ting
idag. Det fanns ett ömsesidigt politiskt intresse så flera av deras frågor
antog de att även andra människor, och politiker, begrundade över i sin vardag.
Både Jan och Ivar kunde ju se hur olika deras liv varit och vilket
paradigmskifte det nu plötsligt blivit för Jan att uppleva en tid bortom
lönerullarnas befrielse. Jan upplevde livet och sin nuvarande situation som
tämligen orättvis medan Ivar tyckte att Jan mestadels hade sin egen
konsumtionshets att skylla sig för. De kunde dock inte komma fram till några
gemensamma rätt eller fel i sin diskussion, men skulle gärna vilja veta vad
deras omgivning tyckte. Med det lät de sina Pripps-flaskor klinga i ett
avslutande skål och önskade varandra god natt och hopp om att de båda snarast
möjligt skulle hitta nya arbetsattraktioner kommande månader.”
Sagan om Jan Krabat och Ivar
Sparling är på intet sett en fullkomlig hittepå-historia. Det finns många Krabater
och Sparlingare där ute som lever och lär som någon av de två ovanstående. För
mig vore det intressant att både veta vad omgivningen tycker om dessa gentlemän
och deras eget ansvar i följande två situationer. Framför allt handlar det om
frågor som berör att slösa eller spara, vilket är ett ämne som berör mig
stort. Det handlar även om konsumtionsmönster
och om vilka skatter vi bör
betala i vårt land, men även vilka möjligheter
och skyldigheter vi har som
medborgare i detta land.
Frågor som jag själv tycker är
intressanta, som främst är kopplade till dessa områden och där jag i många fall
har åsikter om, är bland annat:
Har vi rimliga nivåer på arbetslöshetsförsäkringen såsom den ser ut
idag?
Är det rimligt att promota förtida konsumtion av varor och tjänster
genom att reducera kostnaden vid upptagning av lån?
Vad händer om vi slopar avdragsrätten för konsumtionslån (och
bostadslån)? För individ och för samhället i stort?
Är nuvarande nivå på kapitalskatten rimlig?
Har Ivar Sparling rätt till samma ersättning som Jan, och andra, trots
att han har en kapitalinkomst om 125 000 kr per år?
Om en individ själv väljer ett visst (ekonomiskt) betteendemönster
skall han senare i livet ”belönas eller ”straffas” för detta?
Som många förmodligen förstår så
tillhör jag främst den ena kategorin av dessa två exempelmänniskor, och har
kanske lite svårt att förstå vissa av de socialistiska vindarna som just nu
blåser i vårt land. Alla människor skall ha rätt till en grundnivå som är
tillräcklig för att vi ska kunna leva ett friskt och tryggt liv. Alla människor
ska hjälpa sitt land utifrån den förutsättning man själv som individ besitter. Vi
ska fortfarande som individer ha möjlighet att göra vissa val, som att t.ex
skjuta upp vår konsumtion, vilket inte skall leda till att vi senare behöver
straffas för vårt val.
Det känns som att curlingen nått
nya höjder i samhället idag, oavsett om det gäller arbetslöshet, kriminalitet
eller integration. Politiker är fruktansvärt dåliga på att fatta långsiktiga beslut,
väl medvetna om att deras ämbete troligen då blir förkortat. Dessa politiker,
oavsett färg, fortsätter att hejdlöst skylla på varandra och ingenstans kan man
få en neutral part som faktiskt kan presentera vad som de facto är fakta! Olika
grupper ställs mot varandra, och på ett ganska smaklöst sätt hjälper media till
att visa hur illa skattepengar används i privat regim, oavsett hur illa
motsvarande tjänst sköts inom det kommunala eller statliga. Och trots det som
händer i de extremaste av socialistiska länder i Latinamerika så hyllas de av
vänsterförespråkare, och den omtalade Lafferkurvan ses som ett republikanskt
manipulativt verktyg för att istället rättfärdiga skattehöjningar.
Det område som jag dock främst dock riktar
in mig på när det gäller skattetrycket i vårt land är kopplat till just
sparandet och lånandet av pengar. I detta land ses sparande många gånger som
något negativt och om man skulle ha sparat under lång tid och byggt upp en
förmögenhet så betraktas man som Kung John i England. Oavsett om man i själva
verket haft precis lika mycket pengar att röra sig med som alla andra, med
skillnaden att man valt att lägga en del i sparbössan. Lånandet ses däremot med
andra politiska ögon. Att ta lån främjas genom höga skattesubventioner. Om man
faller i skuld utan att ha möjligheter att återbetala så är det självklart synd
om personen i fråga och hjälp skall på alla tänkbara sätt ges. På samma sätt
som i lyxfällan skall det alltid finnas någon som rycker upp dig, tar hand om dina
lån och hjälper dig till jobb för att sedan belöna dig med ett körkort som tack
för din medverkan! Egenansvaret känns som ett väldigt främmande fenomen och detta kan faktiskt snabbt spilla över på andra delar av samhället. Om man inte behöver
ta ansvar för sin ekonomi, varför behöver man då i slutändan ta ansvar för de
brott man begått?
Med dessa, högst personliga, tankar önskar jag er en fortsatt trevlig dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar