Jobbdröm

Någon gång i livet torde man skriva en drömdagbok. Precis när man vaknar minns man hela drömmen och dess befängdhet. Men det tar inte många sekunder innan drömmen är helt borta. Vilket troligen beror på att man är för trött för att göra något annat än somna om... men ibland så fäster sig drömmen lite längre i minnet av någon anledning.

 

I natt hade jag en jobb-relaterad dröm, vilket faktiskt ofta händer. Kanske för att arbetet på byråkraten är så spännande att hjärnan gärna vill bearbeta intrycken även under natten. Eller helt enkelt för att det händer så mycket märkligt att det triggar igång okända platser i hjärnan som vaknar till liv under natten, i drömmen.

 

Drömmen i natt handlade om att jag precis hade fått ett nytt jobb på Posten, som postsorterare och brevbärare. Man kan ju undra varför posten smög sig in i mina drömmar, då jag aldrig haft någon anställning där. Hur som helst så skulle jag under en dag få inlärning i jobbet innan jag själv skulle ta över positionen från min handledare. Lustigt nog var denna handledare en gammal klasskamrat och mycket god vän från låg- och mellanstadiet.

 

Det intressanta som hände var att jag inte fick den minsta hjälp i inlärningen. Det var snarare tvärtom. Fel besked lämnades till mig, jag instruerades att göra saker som jag, förvisso i en dröm, inte kunde tro var det korrekta sättet att utföra arbetet. Jag minns att jag lämnades allena att utföra en arbetsuppgift och halkade snabbt efter de mer erfarna kollegorna. Men ingen hjälp fanns att tillgå och min handledare höll sig undan. (Kanske kan man undra hur svårt det egentligen är att sortera post, men jag tror inte det var det viktiga budskapet i denna dröm... :)

 

Man kan även undra varför denna dröm fastnade i skallen även när jag vaknade om ett par timmar senare. Kanske för att jag själv ofta under mitt arbetsliv fått handleda nya medarbetare, men en troligare anledning är att jag varit med om just en sådan situation som i min dröm... fast i verkligheten...

 

Det var på ett elbolag i min gamla hemstad Linköping. På en avdelning i elbolaget, hade jag under en dryg vecka blivit handledd av en tämligen ointresserad tjej som var på väg att byta jobb. Veckan passerade väldigt fort, och hastigt och mindre lustigt satt man där en måndag, alltså en vecka senare, och skulle alena utföra detta jobb.. De kollegor som fanns där, ett gäng på ca 3-4 medelålders damer, arbetade delvis med samma arbetsuppgifter men syntes inte till. Man fick sannerligen krypa ned på sina bara ben och be om minsta lilla hjälp, vill jag minnas. Och det var inte uppskattat och var snarare stjälp än hjälp.

 

Jag minns specifikt ett tillfälle när en "ekonomisk fil" som jag delvis sammanställt skulle läsas in i huvudsystemet. Det var tydligt att något var fel i denna ekonomiska fil eftersom man på förhand visste vilken slutsumma man skulle komma fram till. Istället för att få hjälp med att hitta det tänkbara felet i sammanställningen så ville min kära kollega att filen skulle läsas in i systemet, tyvärr i mitt namn. Detta fick till följd, när det senare upptäcktes en differens på två olika "filer", att en hel dags arbete fick göras om helt och hållet.

 

Känslan av att ha varit rätt ute med att något var fel i den sammanställning som gjorts, och att vi redan där borde gått till botten med problemet, försvann lika hastigt som den uppkom. Istället fick jag skulden för att ha läst in en "felaktig fil". Den kollega som hade läst in filen hade plötsligt inget med det hela att göra...

 

Självklart stannade jag inte kvar på detta ställe länge. Och som tur var har jag aldrig varit med om något liknande. Men det hela fick mig att förstå att det faktisk kan förekomma olika former av utfrysning även efter skoltiden.

 

En annan sak det fick mig att tänka på är. När en person lämnar en arbetsplats, men först måste instruera en ny medarbetare i arbetet, blir handledningen då verkligen tipp topp? Samma sak när man handleder en ny medarbetare och man själv ämnar vara kvar på arbetet, gör man det bästa för att den nye ska få de bästa av förutsättningar? Finns det någon form av psykologisk faktor som gör att man medvetet, eller omedvetet, inte fullt ut kvalitetsmässigt instruerar den nya medarbetaren?

 

Jag vill verkligen tro att jag själv gör det bästa för att det ska gå så bra som möjligt för den nya. Men kanske kan man själv inte avgöra det. Och faktum är att på byråkraten har jag varit med om liknande scenarior där konflikter uppstått i samband med nyanställnignar. Mellan den nye medarbetaren och den gamle (eller handledaren). Konflikter som fått ganska stora följder. Även om jag själv inte varit inblandad i dem.

 

Det hade varit intressant att höra vad en arbetspsykolog (om någon sådan finns) hade att säga i detta ämne. Trots att man vill tro det bästa om människan, så är kanske självbevarelsedriften så stor att det smyger sig in en mörkare sida hos gemene man just vid nyanställningar...

 

Sov gott och dröm något bättre än om jobb!