#Ekonomi
Så här när månadens resurser återigen omfördelats mellan räkningar, amorteringar och sparande så tänkte jag ta tillfället i akt att addera ytterligare en grundregel/princip som genomsyrar mitt sparande.
Alla s.k. gyllene regler är ganska enkla, sunda, i mitt tycke och har åtminstone för mig möjliggjort ett sparande som inte fått vardagen att helt spåra ur.
Att alltid basera sina aktieköp/ändrade sparplaner/ekonomiska beslut på någon sorts princip om att maximal tillväxt alltid skall uppnås, anser jag vara en aning förlegat. (detta kanske får Adam Smith, Benjamin Graham, Warren Buffet och andra gamla och nya "ekonomer" att skruva sig i graven. Eller hastigt vilja kasta sig dit i fallet Bufffet.)
Nåväl, jag får utveckla det hela... med åtminstone en liten övertygelse om att jag tror att vi alla har någon form av last, där vi inte fattar ett beslut enligt någon sorts best-value-for-money scenario vid varje möjligt tillfälle!
Det kan handla om att man vägt och värderat två olika bolag och funnit det ena snäppet bättre avkastningsmässigt. Men sedan är man helt enkelt överförtjust i det andra bolagets produkter. Ett aktivt val av det varumärke man själv föredrar kan på sikt "vända om bolaget", man blir ju själv en levande reklampelare.
Det kan handla om två företag, med samma marginella skillnader som ovan, varav det ena har en långsiktig miljö- och hållbarhetsprofil som tilltalar dig. Skall inte denna aspekt då vägas in i ditt beslutsfattande? Kanske kan aktiva val av denna typ även möjliggöra bättre utsikter för det "andra" bolaget?
För egen del har jag en sådan "last" som inte skulle vara ekonomiskt försvarbar om det ifrågasattes. Det handlar om mitt privata pensionssparande.
För min del handlar det om 12 tkr avsatta per år till detta. Dvs samma belopp som maximalt är möjligt att "dra av" på skatten i samband med deklarationen. Denna typ av sparande är främst gynnsamt för personer som betalar statlig inkomstskatt. D v s de som på "marginalen" betalar en skatt på kanske 50-60%. Avsättningen till denna typ av sparande kan då generera en skattereduktion på kanske 6 eller 7 tkr per år. Dvs man får tillbaka mer än hälften av det man satt in. Redan nästkommande år!
När den privata pensionen sedan tas ut, tidigast från 55-års ålder, så får man självklart betala skatt på den "inkomsten". Vad den kommer att vara om 10, 20 eller 30 år kan såklart ingen veta med säkerhet, men man får förmoda att den kommer att vara lägre än 50% i alla fall.
Man kan, något förenklat säga, att om den framtida inkomstskatten (för en individ) är lägre än vad man på "marginalen" betalar idag så är det ekonomiskt "gynnsamt" att pensionsspara idag. Viktigt är även att ha i åtanke att det finns ett ekonomiskt värde i att "skjuta upp skatt". Inkomster (enligt nuvärdesprincipen) är mer värda idag än i morgon. "Samma" förhållande gäller för kostnader. Kostnader är "mer värda", läs dyrare, idag än i morgon. Därmed vill du ha inkomster idag och utgifter i morgon. (ska inte gå in djupare på det här och detta är i en högst förenklad beskrivning).
Med detta i åtanke så är alltså mitt incitament att pensionsspara på ekonomiska principer inte försvarbart. Men jag gör det ändå! Anledningen till att jag går emot dessa principer är att jag...
...planerar att, om inte förr, så åtminstone då (dvs vid 55 års ålder) ha möjlighet att helt enkelt avveckla mig från ekorrhjulet i form av arbete !
Självklart skulle samma möjligheter ges även om jag helt enkelt ökade mitt "vanliga" sparande med 12 tkr per år. Medlen skulle kunna växa på precis samma sätt som ett pensionssparande privat och det skulle dessutom vara möjligt att plocka ut dessa pengar i "förskott" om något akut skulle inträffa.
Men i detta fall är det just själva inlåsningseffekten som är finessen för min del. Det hjälper mig att faktiskt uppnå mitt mål att vid 55 års ålder kunna gå i förtida pension, eller åtminstone gå ner i tjänst. Och det hindrar mig från att sabotera den möjligheten.
En vanlig människa med lite självdisciplin skulle kanske inte behövt den "inlåsningen", men för mig är det faktiskt en fördel.
Mitt mål med detta sparande är att till 55 års ålder nå en nivå om 1 msek. Vilket jag i nuläget tycker är fullt rimligt. Om regelverket håller i sig ger 12 000 kr per år i 20 år dryga kvartsmiljonen, exklusive värdetillväxt. Detta tillsammans med vad jag har i nuläget torde kunna hamna på denna "magiska" gräns om jag gör någorlunda lyckade aktiva val i mitt fondsparande. Men svaret får jag först om dryga 20 år.
...möjligheten eller hotet att reglerna förändras måste också beaktas. Detta kommer jag att återkomma till i senare inlägg!
Men med detta sagt så summerar jag alltså den tredje principen... Låt inte enbart de ekonomiskt mest fördelaktiga faktorena avgöra dina "ekonomiska" val i livet.
Sleep tight!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar