#Byråkraten
Så var denna härliga arbetsvecka till ända. Första riktigt svettiga arbetsveckan efter ett par veckor av stilla frid på byråkraten. Det märks att alla härliga svenskar börjat återvända till sina kontor, industrilokaler, affärsverksamheter och andra byggen för att återigen vässa sina knivskarpa hjärnor och flitiga fingrar. Efter sommarens vilostund torde alla gråa celler åter vaknat till liv i skallen så att man är på topp så här på den tidiga höstkanten. Några veckors insupande av den där tantsnuskboken vi alla drömt om, medan stortårna vilar på ytan av det på tok för iskalla och globalt uppvärmda hasvattnet. Detta torde väl fått samtliga geniknölar i kroppen att åter blomma ut.
Men där vino tinton och kräftstjärtarna så enkelt slunkit ned, har försommarens kloka ord och individens prestationer lika hastigt spottats ut. Något som man tyvärr både kan uppleva om sig själv och sin omgvining så här den tidiga säsongen.
Det är som att hjärnan gått på vinteride och behöver ett par veckor för att kicka igång. Eller kanske till och med lite mer än ett par veckor, för trots allt så börjar ju semestern redan bli ett minne blott, i alla fall för egen del.
Riktigt så illa som ovan beskrivet är det inte. Dom flesta av oss kommer nog igång lite raskare än så. Man kan till och med uppleva det som att man aldrig har haft någon semester, utan den återfinns redan nu som ett kort bildspel någonstans där i hjärnbalken.
Anledningen till att jag skriver som ovan är istället att jag ibland upplever min organisation som, inte bara lite smått byråkratisk, utan även med en krydda ineffektivitet. Och då menar jag inte ett sånt där sött litet saltkar som man finner på restaurangbordet, utan ett sånt där "big-pack" storkryddepaket, som man troligen snarare finner i något halvdammigt skåp i skolans storkök.
Jag har i tidigare inlägg lanserat det sisyfos-arbete man får bedriva för att "bli av med pengar", men det finns troligen betydligt mer än så att lufta i en blandblogg som denna. När en organisation är tillräckligt stor, upprättas diverse centran och expertenheter för att stötta hela organisationens medarbetare. Syftet torde vara ett att skapa en så effektiv och enhetligt styrd organisation. Inom byråkraten är det tyvärr mest platt fall på det. Åtminstone inom vissa områden. Och jag tycker mig finna två huvudskäl till detta, åtminstone inom mitt område på byråkraten som tillhör det mest byråkratiska.
Här är det nämligen snarare en regel än ett undantag att arbetsbeskrivningar till de olika arbetsrollerna är minimala. Ja i själva verket är arbetsrollerna i sig tämligen ostrukturerade. Samtidigt återfinns ett sorts vakuum när det gäller ansvarskännande. Eller kanske är det så att ansvarskännandet blir lidande av de oroliga "arbetsbeskrivningarna". Personligen ser jag åtminstone detta som två hududproblem. Arbetsroller, eller vem gör vad och hur ska arbetsuppgifter inom en vidsträckt ram utföras. Vem bär det egentliga ansvaret för en arbetsuppgift.
Problem som troligen finns på de flesta arbetsplatser men som kan få smått humoristiska följder. Jag minns fortfarande den dag när jag varit frånvarande ett par timmar på något upplyftande möte. Detta var i min tidiga karriär på byråkraten när jag hade helt andra arbetsuppgifter. Jag fann en post-it lapp på min stol med den korta lydelsen: "TV på väg att trilla ned från väggen". Ja mycket riktigt var en tv för åtskilliga tusenlappar på väg att slå i backen och splittras mot betonggolvet. Men varför göra något åt det hela? Säkerligen finns det en städpatrull som kunnat ta hand om de sista spillrorna under eftermiddagsfikat.
På senare tid är problemen av helt annan karaktär, men ansvarsdoften är fortsatt som bortblåst. Det är som att ärenden har fått liv, och besudlats med spetälska och ingen levande varelse vill beröra det. Inte mer än för att i bästa fall kasta ett förskräckt öga på det och hastigt skicka det vidare.
Som ett ekande mantra hör jag någonstans i bakhuvudet ordet "mellanhand..", "mellanhand".. "mellanhand...". Och det är precis så jag känner mig. Som en mellanhand som till slut tvingas ta itu med den där spetälsksjuke patienten.
Naturligtvis återfinns det en gnutta överdrift i det hela, men en hel gnutta sanning oxå tyvärr. Det kanske ger sig extra mycket tillkänna en vecka när man borde ha legat nedbäddad i sängen och vilat ut höst-"förkylningen". Istället för att klämma sig igenom en 50-timmars vecka. (vilket troligen inte låter så mycket för många andra, men som är desto kämpigare för en medelålders man som jag själv med avsaknad av arbetsmoral ;).
Det är då ganska härligt att påminnas om en av mina kollegors dekorering på sin kontorsdörr. Kanske ligger det en gnutta överdrift i det här... men även en hel del sanning ?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar